Vid Kyotouniversitetet finns två framstående statsvetare specialiserade inom ämnet internationell politik vid namn Nakanishi. Båda har dessutom Japans kanske mest kände IR-forskare genom tiderna – Masataka Kosaka – som handledare, om än med 15 års intervall. Den yngre av dem – Hiroshi – är min kontaktperson här. Den äldre heter Terumasa i förnamn och har just gått i pension. Även om han inte rankas lika högt som Hiroshi av andra forskare och kanske inte är lika politiskt inflytelserik, är Terumasa utan tvekan mycket välkänd i Japan – ja, kanske mer känd är Hiroshi. Anledningen är att Terumasa (som jag hädanefter kallar TN) är en av Japan mest kända konservativa och nationalistiska intellektuella.
Professor Terumasa Nakanishi
Hans bokproduktion under senare år omfattar framförallt ett större antal ganska enkelt skrivna pamfletter, vilka som regel i ganska uppskruvad ton propagerar för att Kina på sikt kan komma att invadera Okinawa, att Japan behöver skaffa kärnvapen, och att vägen till militär upprustning går igenom moralisk upprustning och historisk revisionism. Framförallt betonar de på olika sätt att japansk historieskrivning behöver bli mindre ”masochistisk”.
Innan jag träffade TN i måndags var jag lite orolig för att mina kritiska frågor kanske skulle skapa en jobbig stämning mellan oss, som när jag ibland tidigare har intervjuat japanska nationalister. Men mina fördomar kom snabbt på skam, för TN resonerade på ett mycket reflekterande sätt – åtminstone kring vissa frågor. Jag ska försöka redogöra för en del av hans uppfattningar, för de synliggör viktiga distinktioner i den japanska debatten och vissa problem med den position som han försöker konstruera.
Utgångspunkten för de flesta av TNs uppfattningar är alltså att den japanska historieskrivningen efter andra världskriget har varit väldigt hegemonisk och att det har varit helt tabubelagt att försöka nyansera den gängse bilden av Japan som aggressor, eller Asiens motsvarighet till Nazityskland. NT menar att det flera faktorer bidrog till detta:
För det första har det varit politiskt svårt i relation till Japans allierade USA att försöka nyansera det historiska narrativet om Japans skuld, för det hade också inneburit att bilden av USA, och relationen med USA, skulle behöva ses över.
För det andra har den generation som växte upp efter kriget varit livrädd för att minsta tummande på den allmänt omhuldade historiesynen skulle kunna sluta var som helst – eller rättare sagt, i ett nytt japanskt invasionskrig i Asien. De har fortsatt att be om ursäkt och föredragit ett Japan som håller mycket låg profil i världen.
För det tredje har den generation som följde på denna och som växte upp på 1950 och 60-talen verkligen i alla avseenden omfattat demokrati, liberalism, marknadsekonomi, rationalism, och andra kristna, västerländska värderingar. Det är den generationen som växte upp under Japans framgångsår och som har eftersträvat att Japan ska bli ett mer ”normalt land”, med Väst och framförallt USA som förebild. De vill framförallt att Japan ska bli en ekonomisk stormakt igen och utveckla sin militära kapacitet i paritet med den ekonomiska styrkan. Bland politiker nämner TN tidigare partiledaren för DPJ Seiji Maehara som en representant för denna generation – även han för övrigt en produkt av Kyotouniversitetet och Professor Kosakas seminarium.
TN kritiserar statsvetare ur dessa två generationer – däribland den andre Nakanishi, Kosaka och även förra chefen för Japans försvarshögskola Professor Makoto Iokibe – för att ägna sig åt en märkligt historielös historieskrivning. De flesta japanska statsvetare har varit skeptiska till teori och har haft objektivitet som ideal. De har försökt att bedriva historisk-politisk forskning om Japans internationella relationer utan att kännas vid att de representerar, eller bör representera, ett särskilt ”japanskt” perspektiv.
TN menar dock att de generationer som växte upp under 1970- och 80-talen inte alls är lika framstegsoptimistiska, för när de kom upp i vuxen ålder var redan det japanska ekonomiska miraklet överståndet. De tvingas nu leva med och försöka hantera de ekonomiska och sociala problem som tidigare generationer har skapat. I denna generation är det fler och fler som intresserar sig för vad Japan egentligen är eller borde vara – med andra ord, av japansk identitet – och de söker enligt TN efter svar i Japans historia.
TN beklagar att det finns så få japanska politiker som driver denna linje, men han nämner den tidigare premiärministern Shinzo Abe (2006-2007) som ett exempel. Det är heller ingen hemlighet att TN fungerade som rådgivare till Abe under den senares korta tid vid makten. Ett annat exempel är Tokyos borgmästare Shintaro Ishihara och ett tredje Osakas Toru Hashimoto, även om TN menar att det finns viktiga skillnader mellan äldre konservativa som Ishihara och yngre som Hashimoto.
Dessa konservativa nationalister förknippas som sagt ofta med radikala säkerhetspolitiska åtgärder – inte minst viljan att revidera Japans pacifistiska författning – men TN är noga med att poängtera att ett återtagande av japansk kultur är långt högre prioriterat än militära och ekonomiska reformer. Det som var bra med japansk kultur historiskt sett var framförallt hur de mellanmänskliga relationerna organiserades, i över- och underordning såklart, men med ett tydligt ansvarstagande och en samhällelig ordning som två eftersträvansvärda konsekvenser. TN poängterar gång på gång att det bästa med japansk kultur historiskt sett var att folk var rädda om varandra. När han sedan talar sig varm för att återinföra livstidsanställningar låter han nästan som en japansk fackföreningsman.
Familjen har en central plats i TNs vision, och kejsarfamiljen en helt central plats. Nationella symboler, som flagga och nationalsång, är betydelsefulla, liksom vaga begrepp som kultur och tradition. TN betonar att utbildningsväsendet spelar en viktig roll för att genomdriva denna agenda och att mycket av den politiska kampen därför handlar just om vilken historiesyn, kultursyn och samhällssyn som ska förmedlas i skolan.
Abes vision om ett ”vackert Japan” kontrasterar på ett intressant sätt mot visionen om ett ”normalt Japan”, och dess innebörd är just att den nationella kärnan – den nationella identiteten – måste kultiveras på ett särskilt ”japanskt” sätt.
TN klagar på att de japanska politiska partierna är alldeles för otydliga, och han hoppas att japanska nationalister som Abe (och även nuvarande premiärministern Noda som han klassificerar som en ”garderobs-nationalist”) kunde komma samman under en gemensam paroll och att den med stöd av sjuttio- och åttiotalisterna skulle kunna blir en politisk kraft att räkna med. Han nämner särskilt Toru Hashimotos stora popularitet som ett exempel på den kraft som en nationalistisk agenda kan kanalisera.
Det finns dock några starkt motsägelsefulla drag i TNs vision: Är inte idén om koherenta politiska partier just västerländsk och rationalistisk? Och är inte dagens brokiga politiska landskap i Japan just ett resultat av att personliga relationer under lång tid har värderats långt högre än gemensam ideologi? Och även om jag kan se att det ligger något i TNs idé om olika generationer undrar jag om det avståndstagande från grupptänkade som många sjuttio- och åttiotalister ofta ger prov på inte kolliderar med deras förmodade intresse för ett japanskt kulturarv, vars essens enligt TN just kokar ned till en vurm för gruppen.
Det är också svårt att se att TNs konservativa agenda har särskilda implikationer för japansk säkerhetspolitik. Om vi tar TN på orden och utgår ifrån att det är en typiskt japansk dygd att respektera mellanmänskliga relationer, hur går då den den ihop med den av nationalister så omhuldade idén att Kina är ett hot eller till och med en fiende? Och hur kan behovet av japanska kärnvapen härledas från den?
Någonstans här i vårt samtal blir TN mindre reflekterande och jag känner bättre igen hans många skrifter i det han säger. I korthet menar han att den japanska pacifismen under efterkrigstiden även bland konservativa ibland idealiseras som ett arv från Jomon-perioden (14,000 år f. Kr. till ca 300 f. Kr.), medan han själv snarast eftersträvar Yayoi-periodens (300 f. Kr. till 300 e. Kr.) ”maskulinitet” som ideal. Det är framförallt den tidens kultur som han vill att dagens japaner ska låta sig inspireras av. Japan ska alltså byggas starkt, både ekonomiskt och militärt, men inom ramen både för sitt eget bristfälliga demokratiska system och de nära relationer med omvärlden som globaliseringen har fört med sig.
Även om det kan vara lätt att sympatisera med TNs appell för en mer nyanserad historieskrivning – där inte det historiska Japan står för allt ont och det historiska USA för allt gott – och även om det är lätt att hålla med om nödvändigheten att skriva historia utifrån ett perspektiv, är TNs och andra japanska nationalisters bild av Kina genomnegativ, helt utan nyanser, och därtill mycket deterministisk. Man skulle därför istället kunna argumentera för att Kina beskrivs på detta sätt just för att bilden av det eftersträvansvärda ”Japan” ska bli tydligare. Det ”demokratiska” och ”civiliserade” ”Japan” framstår som lite mer säkert, sammanhållet och beständigt när det kontrasteras med det ”odemokratiska” och ”ociviliserade” ”Kina”. När TN själv definierar sin position sätter han ”japansk kultur” och ”japansk tradition” i första rummet, men det är som sagt svårt att se hur dessa vaga begrepp kan få särskilda konsekvenser för japansk säkerhetspolitik. Kanske är därför differentieringen visavi Kina (men även Nordkorea, USA, m.fl.) ytterst kärnan i den identitetspolitik som TN och andra japanska nationalister driver? Det är framförallt Kina som anses skapa ett behov av att revidera den japanska författningen och skaffa kärnvapen. TN försökte särskilja Abes idé om ett ”vackert Japan” från den långt vanligare idén om Japan som ett ”normalt land”. Men intressant nog är framförallt Kina den punkt där dessa två idéer i praktiken blir svåra att hålla isär.
Spännande text och bra frågor tycker jag. Precis som du håller jag med om att det lätt blir problematiskt i det långa loppet om segraren får skriva historien helt på egen hand, eftersom det lätt leder till denna typ av romantiseranden av det förflutna. Det mesta han sa andades authoritarianism i mina öron, sammantaget med anti-Kina retorik så är det lätt att se framför sig mindre trevliga framtider. Ekonomisk stagnation, utbrett politikerförakt och en tilltagande säkerhetspolitisk spänning är tyvärr en bra grogrund för denna typ av rörelser…
Jag funderar ofta på hur orden “nationalism” och “nationalist” används. Jag reagerade på det när jag läste den här intressanta texten. Här verkar det som att både du och Nakanishi använder ordet. Frågan är dock om ni syftar på samma sak. Vilka ord använder han och vad menar han med dem? Ofta, i forskning såväl som i vardagligt tal, används ordet “nationalist” för att benämna relativt extrema element. Vissa hävdar också att det är möjligt att göra skillnad mellan en god patriotism och en ond nationalism. Är det verkligen det? Om endast relativt extrema grupper är nationalister så bör det innebära att andra inte är det. Jag tror att man riskerar att missa mycket som är betydelsefullt om man, likt många som studerar nationalism, mer eller mindre sätter likhetstecken mellan högerextremism och nationalism. Billigs idéer om banal nationalism är väldigt intressanta eftersom de tvingar oss att reflektera över vad vi menar med begreppet och vad konsekvenserna blir av det. Det här är något jag tycker att vi borde diskutera mer kring. Jag har funderat lite på att så småningom utveckla ett forskningsprojekt kring dessa frågor.
Jag tror att det ord Nakanishi föredrar är “konservativ” (保守) eller “riktigt konservativ” (真の保守) (till skillnad från merparten låtsaskonservativa i LDP och DPJ får man förmoda). Så ordet nationalist är min tolkning. Med det menar jag att han är väldigt upptagen av “Japan”. Han försöker medvetet försköna “Japan” – t ex genom att rättfärdiga “Japans” imperialism fram till krigsslutet, och genom att fästa stort vikt vid symboler som kejsarhuset, flaggan, etc. Han ägnar sig också oerhört mycket åt att betona andras problem – i synnerhet Kinas – och effekten blir givetvis återigen att “Japan” framträder i fördelaktig dager. Nationalism kan givetvis definieras bredare än så här och Billigs idéer är ett sätt att göra det. Men medan många här i Japan kanske oreflekterat har börjat vifta med flaggor och prata negativt om Kina tillhör Nakanishi utan tvekan den lilla grupp som mycket medvetet försöker ändra det japanska samhället i denna riktning, t ex genom att ta strid om läroböcker i historia etc.